Det finns en sak jag har väldigt svårt att acceptera.
Att barn och unga som behöver specialistpsykiatrins kompetens ska behöva vänta alldeles för länge på hjälp. När ett barn mår dåligt är varje dag viktig. Ingen familj ska behöva känna att tiden bara går medan köerna växer.
Vi behöver en stark specialistpsykiatri. Men vi måste också våga diskutera varför den är så hårt belastad.
Vi kan inte bygga en välfärd som bara reparerar problem. Vi måste bli betydligt bättre på att förebygga dem.
Det börjar i skolan. En elevhälsa ska finnas till för barnen, inte för organisationen. Lärare, elevhälsa och vårdnadshavare måste kunna sätta in stöd tidigt, innan problemen vuxit sig så stora att en specialistutredning blir den enda vägen framåt.
Det fortsätter med en tillgänglig första linjens vård och ungdomsmottagningar, där barn och unga kan få hjälp när problemen uppstår. Ju tidigare vi möter psykisk ohälsa, desto större är möjligheten att förhindra att den förvärras.
Det handlar inte om att ersätta specialistpsykiatrin. Tvärtom. Det handlar om att ge specialistpsykiatrin bättre förutsättningar att hjälpa de barn och unga som verkligen behöver den mest avancerade vården.
Det är mänskligt rätt. Det är ekonomiskt klokt. Och det är ett betydligt mer resurseffektivt sätt att använda våra gemensamma skattemedel.
Det är den här riktningen jag vill se i svensk sjukvård och i skolan. Mindre fokus på att hantera konsekvenser när problemen blivit stora, och betydligt mer kraft på tidiga insatser som gör verklig skillnad.
För mig är detta liberal politik i praktiken, att ge människor rätt stöd i rätt tid och använda samhällets resurser där de gör störst nytta. För när vi förebygger mer behöver vi reparera mindre. Det är bättre för barnen, bättre för familjerna och bättre för hela samhället.