I dag är det Suicidpreventiva dagen. Jag vill därför försöka beskriva vad som händer när någon tar sitt liv.

Det är naturligtvis olika för varje människa. Jag kan bara utgå från mig själv och från det som hände när min pappa tog sitt liv för mer än 40 år sedan.

Först vill jag be pappa om ursäkt för att jag berättar om hur hans död har påverkat mig. Jag vill inte att detta ska uppfattas som ett beklagande eller en anklagelse mot honom. Jag vet att han ville leva. Till slut klarade han bara inte av det.

Det jag skriver ska heller inte uppfattas som kritik mot någon anhörig eller hand vänner. Alla människor har rätt till sina egna liv och sina egna beslut. Ingen i en familj kan bära ansvaret för en annan människas sjukdom eller för det som till slut hände. Detta är jag helt klar med och har inga negativa känslor mot någon på det sättet.

Pappa var så mycket mer än hur hans liv slutade

Min pappa var introvert och ganska ensam. Samtidigt var han en levnadsglad och fin människa som tyckte om naturen och hästsporten. Han tillbringade mycket tid med oss fyra barn.

Varje år åkte han och jag på kanotsemester. Vi tältade ute i naturen i flera dagar och levde på torrfoder som vi lagade på primuskök.

Han tog också med familjen på bilsemestrar. Han kunde lägga mycket tid på planeringen och hittade platser att besöka som vi andra aldrig skulle ha upptäckt. Ibland kunde till och med en rastplats bli en del av upplevelsen. Han ville att resan skulle bli så bra som möjligt för oss.

Pappa var som lyckligast när han fick vara tillsammans med oss barn och göra något för oss. Han satte ofta andra framför sig själv. Det känner jag igen hos mig själv.

Men livet var inte enkelt för honom. Han vantrivdes på sitt arbete och utsattes för vuxenmobbning. Han började omskola sig med målet att bli dietist. Han bar dessutom med sig psykisk ohälsa sedan unga år. Han hade varit i kontakt med psykiatrin redan innan jag föddes och hade vuxit upp under förhållanden som tryckte ned honom och skadade hans självförtroende.

Skulden som kommer i efterhand

Efter skilsmässan mellan mina föräldrar bodde pappa ensam. Jag var ung och hade fullt upp med mitt eget liv.

I efterhand tänker jag på alla gånger jag kunde ha besökt honom eller stannat över natten. Jag gjorde inte det. Jag vet att jag inte borde känna skuld för det. Jag var ung och kunde inte förstå det jag förstår i dag.

Ändå finns känslan kvar.

När jag var barn hände det att andra frågade vad min pappa arbetade med. Efter hans död behövde jag då förklara varför han inte längre fanns. Jag svarade att han hade omkommit i en bilolycka.

Jag orkade inte berätta sanningen. Jag ville inte utsätta mig själv, eller den som frågade, för samtalet som skulle följa. Det handlade inte om att jag skämdes för pappa. Det säger snarare något om hur svårt det var att tala öppet om självmord – och om hur ensam även den som blir kvar kunde känna sig.

Hjälpen blev kortvarig

Pappa blev vid flera tillfällen inlagd inom psykiatrin, men bara under kortare perioder. Jag hade inget körkort och fick be grannar eller någon av hans få vänner att köra honom när han behövde hjälp.

När den värsta ångesten tillfälligt hade släppt fick han lämna vården. Men just det tillfälliga är en viktig del av problemet. Att någon mår bättre i stunden betyder inte alltid att faran är över.

Kvällen innan pappa tog sitt liv åt en vän middag tillsammans med honom. Jag fick senare veta att det fanns tecken på att pappa redan då hade försökt ta sitt liv. I efterhand är det lätt att fråga varför ingen förstod eller gjorde mer. Men människor hade inte samma kunskap som i dag och det kan vara oerhört svårt att förstå hur allvarligt läget är.

Jag vill inte lägga skulden på någon enskild människa. Men erfarenheten visar hur viktigt det är att tydliga varningssignaler tas på största allvar.

Jag förstod direkt

Den dag pappa dog kom jag hem till huset där min mamma, hennes nya man och mina syskon bodde. Jag hade en kompis med mig.

Mamma mötte mig och sa att hon hade något att berätta när min kompis hade åkt hem. Av någon anledning förstod jag direkt vad det handlade om. Det kan jag fortfarande tycka är märkligt.

Jag gick ändå vidare till mitt rum tillsammans med min kompis. När han senare hade gått berättade mamma vad som hade hänt.

Pappa hade lämnat en lapp med beskedet att den som kom dit inte skulle gå in utan ringa polisen och min syster. Även i sin allra mörkaste stund försökte han alltså skydda andra.

Några dagar senare läste jag i GT om en flicka vars pappa hade tagit sitt liv och som upplevde att psykiatrin inte hade hjälpt honom. Jag ringde tidningen och berättade om mina egna erfarenheter.

De gjorde en artikel med ett stort fotografi av mig, taget bakifrån för att jag inte skulle kunna identifieras. Jag berättade om alla gånger jag hade försökt få hjälp till pappa och om min upplevelse av att han skrevs ut alldeles för snabbt.

I dag förstår jag mer av hur svår psykisk ohälsa och svår ångest kan fungera. När ångestattacken släpper kan det kännas bättre för stunden. Men bättre för stunden är inte alltid detsamma som att människan är utom fara.

Livet som aldrig fick bli verklighet

Jag har många gånger tänkt på det liv pappa kunde ha fått. På åren tillsammans med oss barn och med de barnbarn han aldrig fick träffa.

Det är ett liv som bara finns i min föreställning, eftersom det aldrig fick prövas och bli verklighet. Jag vet inte hur det hade blivit.

Men besvikelsen över att en så levnadsglad och fin människa inte fick uppleva det livet gör fortfarande ont.

Frågan finns också kvar: Om pappa hade fått sammanhållen hjälp under en längre tid, tills den värsta ångesten verkligen hade lagt sig hade han då kunnat överleva?

Jag vet inte. Ingen kan veta.

Det finns ingen enskild människa att skylla på. Pappa hade burit på sin sårbarhet under en stor del av livet. Men vi måste ändå våga fråga vad vården och samhället kan göra bättre.

När något brast – och samtidigt lättade

För ungefär ett år sedan deltog jag i ett politiskt möte om framtidens politik. När samtalet kom in på psykiatrin brast det lite för mig.

Min erfarenhet av psykisk ohälsa handlar inte bara om pappa. Jag har också stått nära människor som kämpat med långvarig skolfrånvaro, komplicerade kontakter och utredningar inom psykiatrin, anorexi och annat som påverkat hela familjen.

Under mötet släppte jag fram en del av den besvikelse och maktlöshet som jag burit på. Det var oväntat, men det gjorde mig gott. Efteråt kände jag att jag hade kunnat släppa en del av de skuldkänslor som följt mig under så många år.

Kanske är det också en anledning till att jag skriver detta nu.

Jag inser ju även att en stor anledning till att jag genom åren engagerat mig i ledarskap, fördjupat mig i personlighetspsykologi, gruppdynamik, idrottsledare, God man, föräldraförening mot mobbing och de senaste åren politik, beror på det jag fått med mig och det är jag stolt och glad för.

Hjälpen måste finnas kvar

Ett självmord tar inte slut den dag det sker. Det lever kvar hos barn, föräldrar, syskon, vänner och andra människor som blir kvar.

Sorgen förändras med tiden, men frågorna och skuldkänslorna kan följa med genom hela livet.

Det jag tar med mig efter mer än 40 år är att den som är sjuk och inte mår bra måste få hjälp. Hjälpen kan behövas en gång, många gånger eller under hela livet. Då måste stödet också finnas kvar.

Vi får inte tro att faran är över bara för att någon mår lite bättre just i dag. Vi behöver en psykiatri som orkar hålla i, följa upp och ta ett långsiktigt ansvar. Anhöriga som ber om hjälp måste bli lyssnade på och själva kunna få stöd.

I dag tänker jag på pappa. Jag tänker på det liv han levde och framförallt inte bara på hur det slutade. Tänker även på hur det har påverkar oss alla som blev kvar.

Och jag tänker framförallt på alla människor som fortfarande kan få hjälp att stanna kvar.