Under många år har det funnits en debatt om Skaraborgs Sjukhus och framför allt om utvecklingen av sjukhuset i Lidköping. Jag har sällan berättat om min egen roll i den processen, men kanske är det dags.
Min övertygelse har alltid varit att Skaraborg behöver två akutsjukhus. Det handlar om tillgänglighet, robusthet och vår förmåga att hantera extraordinära händelser, som pandemier eller andra kriser.
När jag var ordförande för Skaraborgs Sjukhus stod vi, precis som många gånger tidigare, inför ekonomiska underskott. Då måste styrelsen agera. Det är ett normalt ansvar för varje nämnd och styrelse i en kommun eller region att ge verksamheten i uppdrag att ta fram en handlingsplan för en ekonomi i balans. Revisionen granskar också att detta sker.
När jag gav sjukhusdirektören uppdraget lade jag därför till ett avgörande villkor.
Inga förslag på besparingar fick bygga på förändringar av vårdutbudet.
Ekonomin skulle förbättras genom att utveckla verksamheten – inte genom att minska den.
Det beslutet var inte okontroversiellt. Sjukhusledningen, de fackliga organisationerna och flera politiska företrädare var kritiska. Men vi hade en majoritet i styrelsen och beslutet gick igenom.
Jag visste att detta inte var populärt men jag har inte valt att engagera mig i poltiken med målet att vara populär. Jag är stark i min tro på den demokrati vi har i Sverige men då måste spelreglerna hållas. Det betyder att vi har tjänstemän som är proffs på sin verksamhet och utses till chefer och medarbetare utifrån kompetens precis som i vilket företag som helst. Skillnaden med näringslivet är att dessa verksamheter är skattefinansierade och därmed något som skattebetalarna har rätt att styra över. Det görs genom att välja politiska företrädare. När jag därmed är vald som en poltisk företrädare skall jag ta en roll vid sidan av tjänstepersonerna och inte bara kunna utvärdera deras förslag jag behöver även väga in vad de jag företräder anser. Det är det som jag anser vara utmaningen med att ta politiska uppdrag. Jag skall dels kunna sätta mig in i svåra verksamehtsfrågor men jag skall även tolka in vad medborgarna vill. Oftast är det en och samma önskan till beslut men ibland går de emot varandra och då skall jag företräda medborgarna. Annars fungerar inte demokratin.
Så mitt syfte var tydligt med att ge ett villkor för kommande förslag.
Jag ville skapa arbetsro och framtidstro hos både medarbetarna och invånarna i Falköping, Mariestad och Lidköping. Vård utvecklas inte när människor ständigt behöver fundera på om nästa besparingsförslag innebär att verksamheter ska flyttas eller läggas ned.
När utbudsförändringar inte längre var ett alternativ förändrades också fokus.
I stället började arbetet handla om hur produktionen kunde öka och därmed också intäkterna. Samtidigt arbetade vi tillsammans med medarbetarna för att hitta effektivare arbetsprocesser och bättre sätt att använda de resurser som redan fanns.
Jag tog också initiativ till en workshop med sjukhusledningen och samtliga verksamhetschefer. Utgångspunkten var enkel:
Hur kan varje verksamhet bli bättre med de resurser vi redan har?
Det är ett synsätt som jag tagit med mig från många år inom förändringsledning i näringslivet. De största förbättringarna kommer sällan genom att minska verksamheten. De kommer genom att utveckla arbetssätt, ta tillvara medarbetarnas kompetens och våga tänka nytt.
Mot slutet av mandatperioden 2022-12-01, återkom frågan om ekonomin. Jag lade åter fram samma princip. Uppdraget till sjukhusdirektören skulle även denna gång innehålla begränsningen att inga förslag fick bygga på förändringar av vårdutbudet. Dvs ett motförslag till sjukhusdirektörens tjänsteförslag. Det är så det går till, tjänstesidan skriver ett sk. TU tjänsteunderlag inför beslut och därefter är det politikens uppdrag att bifalla detta, avslå eller lägga ett alternativt förslag som det därefter röstas om. Här är länkar till Tjänsteförslaget , mitt ändringsyrkande och det slutliga beslutet med info om vem som röstade vad.
Samtidigt presenterade jag en mer detaljerad budget med ett mindre underskott. Den byggde på fortsatt ökad produktion och en plan för att successivt eliminera kostnaderna för hyrbemanning. Jag var övertygad om att det var en bättre och mer långsiktig väg till en ekonomi i balans.
Jag trodde att styrelsen återigen skulle ställa sig bakom den linjen.
Så blev det inte.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna valde att rösta för att ge sjukhusdirektören uppdraget utan den begränsning som jag föreslagit. Därmed fick sjukhusdirektören mandat att även utreda och lägga fram förslag som byggde på förändringar av vårdutbudet och det startade därmed på riktigt upp ett förändringsarbete som vi nu sett svaret på.
Det var ingen ny tanke.
Redan när jag tillträdde som ordförande informerades jag av sjukhusledningen om att det fanns planer på att utveckla verksamheten i Lidköping mot den sjukhusstruktur som i stora delar finns idag. Min övertygelse var att en annan väg var möjlig, och därför valde jag under mina år som ordförande att styra mot effektiviseringar, ökad produktion och verksamhetsutveckling i stället. Som ordförande sätter man dagordningen och väljer vilka ärenden som tas upp för beslut. Genom att aldrig på agendan ha med frågor om utbudsförändringar så blev det heller aldrig möjligt att besluta om några sådana.
Efter valet förändrades de politiska förutsättningarna. Jag lämnade uppdraget som ordförande och ingick inte i den nya styrelsen.
De politiker som därefter fattade beslut om att förändra Lidköpings sjukhus till den struktur med huvudsakligen vårdplatser som finns idag är övertygade om att det var rätt väg att gå. Det respekterar jag och jag ifrågasätter inte att de fattade de beslut de ansåg vara bäst.
För egen del vet jag vad jag kämpade för.
Jag kämpade för att utveckla Lidköpings sjukhus och de övriga , dvs bygga för en stabilt och nära vård i hela Skaraborg. Inte för att centralisera och öka avstånden med minskade uppdrag.
Jag kämpade för att skapa framtidstro hos personalen, för att öka produktionen, förbättra arbetsprocesserna och använda medarbetarnas kunskap för att utveckla verksamheten. Jag ville att ekonomin skulle komma i balans genom utveckling, inte genom förändringar av vårdutbudet. Men utan majoritet så får man inte igen det man önskar.
Efter beslutet så startade jag kommunpoltiskt upp en grupp som försökte få till ett samarbete med kommunen och regionen gällande driften av skaraborgs sjukhus i Lidköping enligt konceptet 10100 i Norrtälje. Men tyvärr var det något som regionledningen inte nappade på.
Läs gärna Lidkopingsnytt, Lidkopingsnytt, NLT, P4 , SKLT ,Skaraborgsbygden , SKLT , Expressen , Lidkopingsnytt , SVT
SVT