Vi pratar ofta om ”de äldre” som om det vore en grupp människor som fungerar ungefär likadant. Ett gäng individer som egentligen bara har en sak gemensamt – årsrikedomen.
Tyvärr har vi människor alldeles för lätt för att gruppera och sedan behandla alla i gruppen lika. Det är nästan som om mängdläran i småskolan satt sina spår – ni vet, när man skulle ringa in dem som hörde ihop.
Men livet fungerar inte så.
Det är lite av min käpphäst, inte bara när det gäller äldreomsorgen utan i livet som helhet: människor är individer, inte grupper eller diagnoser. Vi har olika förutsättningar, behov, drömmar och förmågor – och systemen måste klara av att se det.
Samma tanke återkommer i mitt engagemang för skolan. Ett barn ska inte behöva passa in i en viss ruta eller först få en diagnos för att få det stöd som just det barnet behöver. Därför har jag också skrivit om behovet av en elevhälsa som arbetar tidigare och förebyggande och om varför vi måste bort från den diagnosjakt som alltför ofta uppstår när stöd kopplas till en etikett i stället för till barnets faktiska behov.
Min sida om skolan och elevhälsan.
Det här är också något jag har diskuterat tillsammans med Compassen i arbetet kring barn och ungas psykiska hälsa. Deras erfarenheter från familjer i Skaraborg visar varför tidiga insatser, kontinuitet och stöd utifrån individens behov är så viktigt.
Compassens blogg/inlägg där jag medverkar.
Och samma människosyn finns bakom mitt engagemang för vården. Patienten ska inte behöva anpassa sig efter hur vårdens organisation råkar vara uppbyggd. Vården behöver i större utsträckning organiseras runt människan – med kontinuitet, en fast läkare och möjlighet att få hjälp nära där man bor.
Min sida om nära vård och fast läkare.
Det kan låta som tre helt olika politiska områden – skolan, vården och äldreomsorgen. För mig hänger de ihop.
Systemet är till för människan. Människan är inte till för systemet.
Och egentligen är principen densamma när vi blir äldre. Vi blir inte mer lika varandra bara för att vi fyller 70, 80 eller 90 år.
En del seniorer är utslitna efter ett långt arbetsliv och behöver stöd och ett lugnare tempo. Andra vill fortsätta arbeta, men möts av regler och attityder som säger att deras tid är förbi.
Någon vill flytta till ett äldreboende men får beskedet att man ännu inte anses vara tillräckligt sjuk. Är man då inte tillräkligt stark eller har starka anhöriga så riskerar man brytas ned helt och hållet i kampen att få sin rätt mot kommunen. En annan skulle hellre använda en stund med hemtjänsten till högläsning eller en promenad, men får veta att tiden just den dagen bara får användas till att våttorka ett golv.
På tal om följa John eller tillbaka till mängdläran. Kommuner följer i regel varandra och för ett antal år sedan infördes de sk. minutscheman som är ett sätt att organisera hemtjänsten där personalens arbete planeras och styrs mycket detaljerat utifrån hur många minuter varje insats beräknas ta.
Exempel: En person kan ha beslut om hjälp med morgonrutiner. tex. Påklädning – 10 minuter, Frukost – 15 minuter, Medicinpåminnelse – 5 minuter, Disk – 5 minuter osv. ( på samma sätt som LSS men det får bli en annat blogg inlägg). Problemet uppstår när minuterna och den förutbestämda insatsen börjar styra mer än människans faktiska behov. Om personen just den morgonen hellre behöver hjälp med något annat kan personalens handlingsutrymme vara begränsat. Det blir lätt: ”Jag har tid för det här, men inte för det där.” Detta är inte bra för vare sig personal eller mottagaren av insatsen. Du riskerar dessutom få en ensamhetskänsla trots många olika som stressar i ditt hem.
Det är ett system som har fått för sig att det vet bättre än den enskilda människan.
Jag vill flytta beslutsmakten närmare den som faktiskt berörs. För mig är det en självklar liberal utgångspunkt: Åldrande ska inte innebära att andra steg för steg tar över besluten om ditt liv.
Äldre ska inte behöva känna sig som en belastning
Ingen förälder ska behöva känna sig i vägen eller som ett besvär för sina barn. Och inget vuxet barn ska behöva gå sönder av stress, dåligt samvete och omöjliga krav för att få sin mammas eller pappas vardag att fungera.
Omsorgen måste finnas där när den behövs. Inte först när familjen redan har nått bristningsgränsen.
Därför vill jag och Liberalerna införa VAF – vård av förälder. När en förälder har fyllt 75 år, eller tidigare efter en medicinsk bedömning, ska vuxna barn kunna få upp till 50 dagar inom socialförsäkringen för att hjälpa till. Ingen ska tvingas välja mellan omsorgen om en förälder och ansvaret på jobbet.
Det är också en jämställdhetsreform. I dag är det fortfarande ofta kvinnor som tar det största anhörigansvaret – med lägre inkomst, sämre pension och ett tuffare arbetsliv som följd.
VAF får däremot aldrig bli en ursäkt för kommuner och regioner att dra sig tillbaka. Det offentliga ska ta sitt ansvar. Familjen ska kunna vara familj, inte fungera som oavlönad reservpersonal i välfärden.
Poängen är inte att familjen ska ta över välfärdens ansvar. Poängen är att människor ska få större möjligheter att själva bestämma hur livet ska fungera när en förälder behöver hjälp.
Rätt till ett gott liv, inte bara skäliga villkor
Nästa stora välfärdsreform måste vara att uppvärdera äldreomsorgen. I dag talar lagen om ”skäliga levnadsvillkor”. Jag vill höja ribban: äldre som yngre ska ha rätt till ett gott liv.
Den som behöver mycket hemtjänst ska kunna handplocka sitt omsorgsteam och bygga relationer med människor man känner igen och litar på. Hemtjänsten ska se människan, inte bara bocka av minuter och arbetsmoment i ett schema.
Den som själv känner att det är dags att flytta till ett äldreboende ska också få större makt över beslutet. Ingen ska behöva vänta tills ensamheten, otryggheten eller sjukdomen har blivit akut för att anses kvalificerad.
Färdtjänsten måste fungera hela vägen från dörr till dörr. Den ska ge frihet att träffa vänner, delta i aktiviteter och fortsätta vara en del av samhället – inte bara transportera människor mellan två adresser.
Små tjänster kan ge stor frihet
Den som vill och kan arbeta längre ska självklart kunna göra det. När orken senare minskar ska tid och energi kunna läggas på det som ger livet mening, inte försvinna i vardagsslit.
Därför vill jag och Liberalerna göra RUT-avdraget mer generöst för pensionärer och låta det omfatta fler vardagstjänster, exempelvis hemkörning av mat och hundrastning.
Det kan låta som små saker. Men möjligheten att få hem maten eller låta hunden stanna kvar kan vara skillnaden mellan beroende och självständighet – och mellan ensamhet och ett rikare liv.
Människan före mallen
I grunden handlar allt detta om samma sak: makten över det egna livet.
Vi ska inte bygga välfärdssystem som först sorterar människor i grupper och sedan bestämmer vad alla i gruppen behöver. Vi ska bygga system som är tillräckligt starka och flexibla för att möta människor som individer.
Det gäller barnet i skolan. Det gäller den som behöver vård. Och det gäller den som blivit årsrik.
Åren må göra oss äldre. De gör oss inte mindre olika och de ska definitivt inte göra oss mindre fria.
Delar du min syn på människan och livet kan jag lova en sak: det är den jag grundar mitt politiska driv och mina beslut på. Jag kommer inte alltid att välja den enklaste vägen eller tycka som alla andra, men jag kommer att fortsätta utgå från att människor ska få bestämma mer över sina egna liv.
Får jag ditt förtroende som politiker så är det precis så här jag kommer att fortsätta arbeta. Med individen före systemet och människan före organisationen. Jag har dessutom plattformen att skapa förändringar på efter flera år i politiken och i ett Liberalt parti som ser människan före gruppen.